Ett skrik som döver örat..

Ibland känns det bara så knäppt allting..Jag trodde jag kunde glömma, men det bara chingar fast i skallen på mej hela tiden.Jag vill gråta gråta för allting, men tystar den för att inte väcka någon. Jag skriker inombords, jag skriker så jävla högt att mina öron känns döva. Jag hör ingenting, förutom skriken från mitt hjärta, de ekar i mitt huvud dag som natt. Jag står bara inte ut.Hur kunde det bli så här, hur kunde allting bli så fel, hur kunde allting bli så otroligt helvetes jävla fel?Om jag hade en djup flod skulle jag kasta mig i den med ett ankare kedjat runt benet. Jag skulle supa mig helt redlös och sedan hoppa ner med huvudet före.Allting känns så jävla hopplöst. Varför? Jo, så är det bara.Jag har gråten i halsen, det känns som en stor jävla slemklump som limmat sig fast i svaljet. Det går inte att harkla bort den, inte heller hosta ut den.Näe, det skulle behövas ett rejält stortjut, ett rejält grin för att tömma tårkanalerna och skölja bort den förnedrande klumpen. Men gråten vill inte komma. Jag är för rädd, för rädd att någon ska se min svaghet, hur svag min själ är, hur även jag kan gråta värre än ett bar. Så skrattretande. Jag skrattar åt mig själv, skrattar så jävla högt att jag knappt hör skriken från mitt inre.Hur kan man vara så fäst vid sina vänner, att man kväver sig själv? Hur kan man vara så dum att man låter sig själv le när hjärtat egentligen bara vill skrika, skrika ut av vrede, längtan, saknan, sorg och ensamhet...Jag måste skrika... Jag måste skrika ut mina kännslor för att kunna börja om på nytt..